Satsningar
på demensfortbildning av allmänläkare.
Särskilda
demenssjuksköterskor inom kommuner och primärvård.
Demensteam i landstingen och
kommunerna.
Det är några av de
förslag som framförs av en rapport inom socialdepartementet om
demensfrågorna.
Rapporten understryker
primärvårdens och den kommunala äldresjukvårdens roll
på den växande demensområdet.
Denna
betoning på primärvården motsvarar alltså den som
Läkemedelsverket gör i den aktuella rekommendationen på
Alzheimerområdet.
Primärvårdens Nyheter
refererar här de centrala punkterna i socialdepartementets rapport.
Rapporten
är formellt en departementspromemoria och har den fullständiga titeln
”På väg mot en god demensvård – samhällets
insatser för personer med demenssjukdomar och deras anhöriga”
(Ds 2003:47). Den redovisas av en arbetsgrupp som socialminister Lars Engqvist
tillsatte i fjol för att sammanställa befintliga kunskaper på
demensområdet.
Rapporten konstaterar att det
finns ungefär 140 000 demenssjuka i Sverige och att det varje år
kommer till drygt 23 000 nya fall. Det ställer krav på vårdens
kapacitet att utreda och behandla. Promemorian fastslår här
primärvårdens centrala roll:
Demensutredningar
påbörjas vanligen i primärvården. Hur omfattande en
utredning ska vara beror självfallet på den kliniska bilden i det
enskilda fallet, ibland kan en utredning avslutas i primärvården.
Ibland måste remittering till specialistenhet ske. Det finns ingen
övre åldersgräns för demensutredningar.
Primärvårdsläkarna har kontakt med patienter med demens
i alla stadier, fastslår man.
Personer med misstänkt
demens kan söka för utredning både tidigt och sent i
sjukdomsförloppet. En god kunskap i primärvården är viktig
för att identifiera och utreda misstänkt demens, men också
för att personer med behov av kvalificerad utredning ska remitteras till
specialist.
Med hänsyn till det
kvantitativt stora problemet med demenssjukdomar och behov av omfattande
kunskap, anser Demensarbetsgruppen att en översyn av
allmänläkarnas utbildning/vidareutbildning bör göras med
syfte att säkerställa att de får tillräckliga kunskaper om
demenssjukdomar, diagnostik och behandlingsalternativ.
Samverkan mellan
primärvård och specialistsjukvård samt mellan landsting och
kommuner är viktig redan i samband med utredningen för att i god tid
planera för stödinsatser. Inom många områden kommer den
demenssjuke under sjukdomsförloppet att ha behov av insatser från
både landsting och kommun. Dessa insatser måste samverka och
stödja varandra utifrån en gemensam målsättning för
att säkerställa att den demensdrabbade får vård och
omsorg av god kvalitet.
I rapporten
berörs också läkemedelsbehandling vid Alzheimerdemens. Man
konstaterar att de läkemedel som finns i dag ger en lindring av symtomen
men att det inte säkert visats att de har en bromsande effekt på
sjukdomen. Storleksmässigt är behandlingseffekterna små och
alla svarar inte. Även små positiva förbättringar kan dock
vara betydelsefulla.
Både kolinesterashämmare
och memantin minskar vårdbehovet.
Kostnadseffektiviteten ska
belysas i en kommande rapport från SBU. Det finns studier som talar för att läkemedel kan
skjuta upp behovet av flyttning till särskilt boende eller motsvarande,
men även denna fråga behöver studeras ytterligare.
I dag får ungefär 30
procent av personer med lätt till måttlig Alzheimers sjukdom
behandling med kolinesterashämmare.
Demensarbetsgruppen anser att
fler demenssjuka än de som får läkemedelsbehandling i dag
skulle kunna ha nytta av behandlingen och bör få prova på
detta. För att det ska bli möjligt krävs att tillgången
till utredning och diagnos ökar och att kunskaperna kring
läkemedelsbehandling ökar, främst i primärvården.
Rapporten
framför bland annat följande förslag:
• Utbildning och
fortbildning.
Fortbildningssatsningar bör
ske, i landstingens regi, för allmänläkare i
primärvården, demenssjuksköterskor och
demensvårdsutvecklare.
Det bör också
införas demensutbildning på samtliga grundutbildningar i vård
och omsorg.
• Demensteam inrättas.
Landstingen och kommunerna
bör inrätta särskilda demensteam på så många
orter som möjligt. Teamen bör innehålla olika professioner
förutom läkaren.
• Inrätta
särskilda demenssjuksköterskor eller motsvarande i kommuner och
primärvård.
• Demensspecialister i
olika yrken.
Landstingen och staten ska
uppmuntra utveckling av spetskompetens med demenskunskap inom framför allt
allmänmedicin, geriatrik och psykiatri, sjuksköterskor,
undersköterskor och vårdbiträden men också bland arbetsterapeuter, psykologer,
sjukgymnaster, arbetsledare och biståndsbedömare.
• Satsningar på
handledning av personal inom demensvård.
• Samtliga kommuner och
landsting bör ta fram särskilda demensvårdplaner. Dessa ska
innehålla vårdprogram, uppföljningsbara mål och
strategier för kvalitetsutveckling.
• Regleringen av
tvånget i demensvården.
En
särskild utredning ska värdera om det behövs en ny,
särskild lagstiftning som reglerar tvångssituationer inom
vården av dementa. Lokala riktlinjer i dessa frågor ska tas fram.